Jan-Erik Østlie

jan.erik@lomedia.no

Ja, denne samlingen av Lundbergtekster henger på en stødig måte sammen. Sånn må det bli når forfatteren aldri glemmer sitt utgangspunkt, når forfatteren hele tiden tar stilling. Og alltid ser samfunnet nedenfra. Dessuten har Lundberg et raseri i sin prosa, og poesi, som er sjelden vare i dagens samtidslitteratur. Dette er indignasjonslitteratur hvor klasseperspektivet alltid er trygt forankret.

Det er ikke industriarbeideren Lundberg beskriver. For han eller henne fins like lite i det svenske samfunnet som det norske. Industrien er død, det er ikke der dagens arbeiderklasse, de sosialt stigmatiserte, de marginaliserte fins.

Lundberg er opptatt av Sveriges nye medborgere, de desperate asylsøkerne, arbeidsinnvandrerne som han sjøl har hatt som kolleger på havneområdet Yarden i Malmø, han er opptatt av kvinner som mishandles av menn de elsker og av økonomiske grunner ikke kan skille seg fra. Og han bekymrer seg over fattigdommen i dagens Sverige, barna som skiller seg ut fordi de ingen tilbud får. Han ser konsekvensene av dette klassesamfunnet. Men mer enn det – han hater det! Og skammer seg ikke for å vise det.

For Lundberg vet hvor han kommer fra, han har sjøl sett problematikken i hvitøyet. Og skriver:

«Fortfaranda kan jag öppna kylskapsdörren bara för att övertyga mig själv om att jag har mat hemma. Jag kan komma på mig själv att försöka räkna ut hur länga jag kan klara mig på de pengar som jag för tillfället har. Det är en märklig känsla, klädd som en prins så tänker jag som luffare. Fattigdomen är till sin natur kränkande. Att vara barn och fattig är att leva innesluten i en glasburk. Du kan se allt men inte vidröra nogonting. Du kan inte heller själv bli vidrörd. Den som är fattig är ofri. Så växte jag upp. Fattigdomen följde oss. Adress efter adress. Min syster arbetade exstra på Konsum nere på Kornettsgatan i Malmö. Det meste av hennes lön gick till familjen. Till min mor. Vi var fem barn och en sjuk mor. Ibland arbetad hon extra som städerska på kvällarna. Ibland som lärarvikarie. Nej, det blev aldrig nogot biobesök. Nej, det blev aldrig någon skolresa. Nej, vi kom aldrig i väg till badhuset. Aldrig kalas. Aldrig utflykter.»

Hva er det som gjør Lundbergs tekster så sterke, så sanne, så tidsmessige? Jeg tror det er fordi han skriver med en sterk innlevelse og bevissthet om at skillet mellom arbeid og kapital på ingen måte er utvannet, at klassekampen fortsatt eksisterer. Fordi den er reell.

Til tross for at Lundberg til en viss grad har gjort en klassereise – han har vært på Dramaten, han veit hva de holder på med der – forstår han også borgerskapets kultur og kunstneriske uttrykk. Han skriver:

"Det er upp till var och en, men jag är i alla fall helt säker på att jag inte bara hatar de sociala orättvisorna, kungahuset, pissliberalismen som tvingar oss til förnedring, det patriarkala systemet, utslagningsmekanismerna vars kugghjul börjar snurra redan innan vi ens börjar första klass. Inte bara hatar jag det. Jag gör allt i min makt för att förändra systemet. Klasshat är vanmakt. Det är så enkelt. Det är grunden i all rörlighet. Den vrede som Jesus kände inför månglarna i templet kan beskrivas som klasshat – en önskan om förändring. En författare, en intellektuell som försöker definiera bort ett så centralt begrepp som just klasshat visar tydligt hur viktigt det är att om och om igjen erövra begreppet, oavsett om vi gör det på Dramaten eller nere i cykelkällarens mörker.»

Men aller sterkest kritikk retter Lundberg mot det svenske arbeidslivet, et arbeidsliv som mer og mer baserer seg på bemanningsforetak og innleid arbeidskraft, uten rettigheter eller rettskraftige kollektive avtaler. I den prisbelønte og kritikerroste boka «Yarden» har han skrevet ned sterke scener fra et uregulert arbeidsliv. I hans nyeste bok kan vi lese dette: «Den 18 oktober 2009 frågade en arbetskamrat på ett frukostmöte arbetsledningen på den arbetsplass vi delade, om vi inte kunde få bättre skyddskläder. Det ble helt tyst. Helt tyst. Efter det kom han min vän inte tilbaka. Inte avskedad. Inte uppsagd. Bara borta. Han var inte anställd. Han fick uppdrag gennom bemanningsföretaget. Efter sin fråga blev han inte inringd fler gånger.»

Jo, da Kristian Lundberg har observert hva det dreier seg om. Hvordan arbeidslivet i vår tid fungerer. Ikke på alle svenske arbeidsplasser, men på de arbeidsplassene der de ufaglærte, de lavlønte, de midlertidige ansatte, de timebaserte, de kasteløse befinner seg.

Ingen beskriver denne situasjonen bedre i Norden i dag enn Kristian Lundberg. Hans tekster er lysende fakler, blinkende lanterner i kapitalismens mørke avkroker.

Når tør borgerskapet lansere hans forfatterskap til Nordisk Råds Litteraturpris?